Nu mår jag bra. Så att ni vet. Bidragande faktorer är att Vampire Diares börjar imorgon, vi har godsaker hemma (händer inte allt för ofta), jag lever i nuet (försöker), snart helg, jag ska ev. ha tjejkväll i helgen eller helgen efter det.

Sen är det höstlov snart.
Och snart ska jag sova och jag älskar att sova. Då finns det inga måsten. Yes.

Vet ni något jag gör som jag inte borde göra? Varje kväll läser jag ett kapitel ur Harry Potter 4. Detta beteende är väldigt korkat då jag läst boken cirkus fyra gånger hittils. En femte gång är därför 1. slöseri med tid 2. slöseri med tid och 3. fullkomligt meningslöst.

Anledningen? Jag blir gladare av Harry Potter. Harry Potter för mig är tiden när jag var yngre och inte hade så många bekymmer. Det är spänningen jag kände varje gång jag öppnade boken och glädjen när nästa bok kom ut. Det var dock inte lika kul när det inte kom ut några fler böcker.
Tough shit.

PUSS ♥




Vi struntar i det faktum att mitt huvud ser enormt ut på denna bild. Eller ni kanske inte hade lagt märke till det förrän jag nyss sa det? I så fall ber jag er vänligen att bortse från att mitt huvud ser enormt ut på denna bild.

Jag ska vara ärlig. Den senaste veckan har jag inte mått särskilt bra. Förutom att jag har varit sjuk fysisk har jag även haft det alla tonåringar för då och då. När humöret sjunker och inget tycks bra. Jag skulle inte kalla det depression, för det vore att gå för långt, men glad har jag inte varit. Av många olika anledningar.

Men det är vid såna tillfällen jag är så otroligt glad att jag har föräldrar som jag verkligen kan prata med. För på något sätt känns det som att i det här samhället går det inte att prata med sina föräldrar. Alltså på riktigt.
Jag kan inte påstå att jag berättar för min mor när jag gillar någon direkt. Det är kanske lite mer tjejsnack området.
Men så fort jag känner mig nere så vet jag att så fort jag pratat om det med mina föräldrar kommer det kännas hundra gånger bättre. För dem vet. Och jag känner mig lugnad och dem säger saker som verkligen får det där hoppet som tycktes spårlöst försvunnet komma tillbaka.

Och jag tycker att det är synd att inte alla gör så. För på något sätt har det stämplats som fånigt att prata med sina föräldrar. Man ska tydligen hålla det inne. Eller snacka med kompisarna. Men mina vänner kan aldrig få mig på fötter lika bra som mina föräldrar.
Aldrig.
För dem vet inte lika mycket. Och även om dem älskar mig så älskar dem mig inte lika mycket.

Tonåringar glömmer lätt bort hur mycket föräldrar kan göra och är villiga att göra för sina barn.

Detta inlägg är alltså helt enkelt ett tack till mina föräldrar som är dem bästa. Kalla mig löjlig eller vad ni vill jag vet själv att jag kan framstå som det. Men det är inte löjligt att visa hur mycket man älskar sina föräldrar och våga stå för det.
Inte alla kan prata med sina föräldrar heller. Och det gör mig ledsen för deras skull. För även om dem själva inte bryr sig, så vet jag att det är viktigt att kunna göra det. Hur mycket vi än tror att det inte behövs.



♥

 ♪För jag är är på så bra humör idag, för jag är så himla glad idag, för att jag inte kan gå ut idag...♪♫

Rubriken berättar bara halva dagens planer. Resten är inte lika roliga.
Gissa två gånger vad jag ska göra.

Imorgon är det ingen skola för att nån lärare är borta och vi fixa så vi slapp den enda lektionen som hindrade oss från total ledighet. Är man lycklig? JA.

En annan positiv sak är att jag slipper cykla till skolan imorgon. Ni anar inte hur irriterande det är. Alltså det är inte särskilt jobbigt eller så, men tänk er att vara supertrött på morgonen och så ska man cykla i en massa uppförsbackar på en cykel som borde klassas som antik och inte nog med det. Nejnej, så kul ska vi inte ha det. Eftersom att cykeln inte har en enda växel och man inte orkar ta i så mycket på morgonen så får man uppleva den härliga känslan när en gammal gubbe/gumma cyklar förbi en. Riktig självförtroende boost eller hur?

PUSS ♥




Där har vi min fin cykel. Don't you just love it?