Jag har blivit så jäkla otaggad på allt på sista tiden. Det beror nog på att jag vill komma in på läkarlinjen en vacker dag och chanserna för att jag ska lyckas tycks minimala. Hur fan ska jag få mvg i varenda kurs?
Så bra är inte jag. Så mycket klarar inte jag.
Så ångestattackerna flödar. Och inte vet jag vad jag ska trösta mig med. För det finns inte något ljus för den tanken. Det finns ingen andra chans.
Det är nu det gäller.
Och det är då som jag som mest måste ställa mig rak i ryggen och dra den tunga lasten i tre år.

Det är då jag som mest måste inse att gymnasiet är inte det minsta som grundskolan. Det är allvar.

Det är då jag som mest bara vill skita i allt och dra tillbaka tiden några år.

Det är då jag som mest känner att jag inte klarar det och hopplösheten kommer igen.

16 år bara barn, säger dem. 16 år måste bli vuxen, säger jag.

För det är nog så det ligger till. 16åringar tycker om att skylla på att dem är just 16. Vuxna tycker om att skylla våra misstag på att vi är just 16.
Men det funkar inte i längden. Det går inte att bara tänka "äh jag tar igen det på komvux sen". För guess what? Det finns inget komvux.

Det är en chans du får, slarva inte bort den för att "du är 16 år".
Så jag antar att vad jag vill komma fram till med det här onödigt långa inlägget är att den här åldern - 16 år - ger inte den press vi har på oss någon rättvisa. Det är inte någon ung ålder med tanke på hur mycket inverkan den har på resten av livet.
För det är NU man bestämmer om man ska kunna göra det man vill sen.
Eller om man bara ska ligga på botten och må skit.

Och det, mina vänner, är den bittra sanningen.

(nu menar jag förstås inte att man inte ska ha något liv och inte ha kul..jag tror ni förstår min poäng)


Haha.
Min humor eller?