Part 1

Jag kunde känna att han tittade på mig. Kanske ville han att jag skulle känna hans blick, så att jag skulle möta den. Ja, det tänkte jag i alla fall inte göra. Jag kunde nästan känna frustrationen som han utstrålade. Varför reagerar hon inte?
Det var lika bra att han fick tråna efter mig. För det fanns inte en chans i världen att någon som han skulle kunna få mig. Jag hade mer värdighet än så. Eller hade jag? Jag kom på mig själv med att tänka på hans blick, hans ansikte, den lite sneda näsan och det alltid lika rufsiga håret. Det var svårt att inte bara vända sig om och le ett strålande leende. Jag var nästan på väg att göra det också.
Nej.
Nej, det skulle jag inte. Han var inte värd mig. Och jag visste redan vad som skulle hända om jag lät mig övertalas. Han skulle bli glad, tröttna, slänga iväg mig, hitta en ny tjej och där skulle jag vara kvar: ensam och besegrad. Bara en i mängden.
Lärarens sista ord lyckades tränga igenom mina tankar.
"Då kan ni göra övning  15, 16, 19 och - om ni hinner - 22 tillsammans med er bänkkamrat."
Fan. Nu hade jag inget annat val än att prata med honom, se rakt in i hans ögon. Jag vände mig långsamt mot honom, undvek ögonkontakt och tog fram boken. Parövningar. Aldrig hade jag hatat dem mer än då. Jag försökte att så koncentrerat som möjligt utföra uppgifterna utan att varken se honom rakt i ögonen eller skratta med honom. Det var jävligt svårt, tro mig. Det där skrattet. Det där skrattet var precis ett sånt som får en att vilja skratta med. Men det gjorde jag inte, det skulle ge helt fel signaler. Och förutom det var han ju inte ens rolig. Fast egentligen var han visst rolig. Väldigt rolig faktiskt. Men det var ännu en sak jag inte ville inse, eftersom att det skulle göra det ännu svårare att ta sig igenom lektionen utan att ge vika.
Han fick alltid som han ville, alltid den han ville och det störde mig. För i mitt fall var det precis tvärt om. Nog allt var det folk som hade haft intresse för mig, rätt många faktiskt. Men aldrig den person jag önskade att det skulle vara, och aldrig någon jag skulle kunna tänka mig att säga ja till. Egentligen var jag nog bara för kräsen för att inse att jag kanske borde ha hållt mig till dem där snälla killarna som jag aldrig skulle kunna se mig själv med och sluta låtsas som om det en dag skulle komma någon speciell. Kanske det inte finns någon speciell för vissa personer och kanske var det dags för mig att inse det och gå vidare.
"Då kan ni ta och stänga igen era böcker och ställa upp stolarna." Lärarens ord var som en befrielse. Han såg inte särskild glad ut över att lektionen var slut. Jag å andra sidan var på strålande humör. Jag hade klarat ännu en lektion och jag var som vanligt snabb på att lägga ner mina saker i väskan och smita ut ur klassrummet så fort jag kunde. Allt för att slippa vara i hans närhet alltför länge. Allt för att inte behöva riskera att ändra min åsikt.
Det var först när jag var vid foten av trappan till andra våningen som jag märkte att han var precis bakom mig. I den här situationen kunde jag antingen:

1. Vända mig om och fråga om han ville något och samtidigt riskera att inte kunna sluta prata med honom

2. Fortsätta gå och låtsas som jag inte märkt att han var där, vilket skulle vara lite svårt med tanke på att jag hade tittat rakt på honom.

3. Börja prata med någon annan och spela upptagen, även om han med största sannolikhet skulle hoppa in i samtalet.

Jag valde nummer 2. Pinsamt eller hur? Men det kanske var lika bra, kanske skulle han förstå att jag var ett hopplöst fall och att han borde gå vidare. Kanske skulle han bara komma på att jag inte var värd mödan. Jag höll kvar vid hoppet den idén gav mig fram tills jag kom fram till mitt skåp och fann att han hade följt efter mig. Underbart.





Fortsättning följer om ni tycker att det var bra? Lagom klyschigt jag vet, men ibland måste det få vara så, tycker jag.
Förresten tror jag inte jag lägger upp den där personliga texten jag hade tänkt lägga upp. Som sagt, för personlig. Ni fick denna istället :)

PUSS ♥

(ALLTSÅ SÖTA ELLER VAD??!!)


Kapitel 17 - Dödens Skog

Lite snabb introduktion: Himla är en alv, Joseph är en enhörning. Himlas mamma och hela hennes by blir ödelagd av den onde. De två ska skydda den första enhörningen blod för att kunna störta den onda kungen, Savarto (väldigt klyschigt inte sant?). I vilket fall så träffar Himla på en alv som heter Carlo under sin resa mot den svarta staden. De blir kära men bråkar (varför förklaras i detta kapitel) och Himla rusar iväg från minialvernas slott där Carlo bor (minialver är precis vad det låter som - väldigt små alver). Sedan händer såklart mer och så kommer upplösningen (haha), men för tillfället behöver ni inte veta mer. Som sagt. Detta är skrivet av en tolvåring...jag skickade dock inte in den förrän jag var nästan fjorton eftersom att jag inte vågade.


Kapitel 17 - Dödens Skog

Carlo gick långsamt. Han hade kommit till en av dem ställen som han hatade mesta av alla på jorden. Det var här som slaget mellan Savarto och enhörningarna hade ägt rum. Det fanns fortfarande kvar rester efter skelett som inte djuren hade tuggat sönder.

Det fanns gamla rustningar och sköldar. Men det mest farliga och sorgliga med skogen var att Savarto hade spridit ett gift i skogen så att de som hade överlevt inte skulle kunna fly utan att bli förgiftade. Giftet var visserligen inte ett gift som man dog av med detsamma, men närapå. Giftet sprids med vinden, men bara inom skogen, det var därför alla andra inte hade påverkats. Den som blir smittad av giftet får först jättehög feber.

Sedan går dem i en slags koma som botar febern men gör att de mumlar och skriker eller sparkar i luften, som om det fanns en massa onda andar runt omkring dem.

De kan ligga i koma i en vecka, men när de vaknar har de blivit galna. De springer runt och skrattar eller skriker, de pratar för sig själva och kan till och med döda människor utan anledning. Men det värsta är ändå att de plågar sig själva till döds. De bränner sig själva, de dränker sig själva. De dödar aldrig sig själva eller någon annan utan att personen i fråga får lida tills den dör av smärta.

Carlo hade också hört rykten om att djuren i skogen var smittade. Men det värsta var att de inte dog, utan förblev galna så att deras ungar också blev det. Det var därför alla kallade den här skogen för dödens skog, ingen hade någonsin gått in i den och kommit tillbaka.

Carlo var verkligen imponerad av att Himla, Joseph och Mia hade vågat sig igenom skogen (de hade ramlat ner i hålet innan de hade nått skogen, men det visste ju inte Carlo). Sen slog en hemsk tanke Carlo, tänk om de inte hade klarat sig igenom skogen. Levande.

Han gick så tyst han bara kunde så att djuren inte skulle höra honom. Han svävade i livsfara. Men han kunde ändå inte låta bli att titta efter spår av Himla, Joseph och Mia. Plötsligt knäcktes en gren.

Ljudet skulle inte ha väckt så stor uppmärksamhet i en vanlig skog där det finns så många andra ljud. Men här var det dödstyst och då ekade lätet av grenen som en skottlossning.

Hjälp! Nu är de ute med mig, tänkte Carlo som trodde att han hade knäckt grenen. Han tittade ner på sina läderstövlar och på marken och upptäckte att han inte stod på någon knäckt gren. Utan bara på jord.

Han hörde ett ljud efter sig, som en fnysning. Han vände sig om. Först såg han ingenting på grund av all skugga som ständigt tyngde på skogen, som en skuld. Men sedan så trädde en hjorthane ut ur skogen. Den var stilig, stor och hade starka horn som var vassa och spretade åt olika håll som på grenarna på ett mycket stolt och stort träd. Carlo lade märke till att hjorten tittade stint på honom. Ögonen såg svarta och blanka ut på något sett. Carlo backade långsamt. Han kände något stöta emot hans rygg. Han kände efter, det var en bergsvägg.

Nej, varför just en bergsväg här? tänkte Carlo. Han tittade upp mot himlen som skymdes av stora stadiga ekar och deras lövverk. Löven var vissna och prasslade oroväckande så fort en vind drog förbi.

Han kände längre utmed bergsväggen och kände ett hål, eller en spricka i bergsväggen.

Han vände sig fort om och såg att sprickan var både djup och smal.

Men den var tillräckligt smal för att Carlos kulle kunna tränga sig in och inte hjorten. Hjorten hade börjat gå fram mot honom, men när han vände sig om i den plötsliga rörelsen, började den springa mot honom, med huvudet pekade mot honom så att spetsarna på hornen pekade på honom. De dundrade när den galopperade fram emot honom, marken där Carlo stod skakade lätt och några löv föll från träden.

Nu gäller det! tänkte Carlo, och när det bara var två meter mellan honom och hjorten, klämde han sig in i sprickan.

Hjorten kraschade rakt i sprickan, och ett av hornen klämde sig in och var bara tre millimeter från att genomborra Carlos huvud. Han trängde sig längre in i sprickan, så långt bort från hornet som möjligt. Det var trångt och bergsväggen skrapade upp hans klädnad. Han fick några skrapsår och upptäckte att han hade ett rivsår på kinden. Varmt blod rann i en liten rännil nerför hans kind. Medan han gick såg han hur sprickan blev större och större.

Till sist ramlade han baklänges in i en grotta. Grottan var rund och hade en liten källa. Grottan var tom bortsätt från en gammal yxa, som låg på golvet.

Men Carlo upptäckte snart att han inte var den ända i grottan. För när han skulle till att ta tag i yxan hörde han en röst ifrån skuggorna.

”Rör den inte”, sa en gammal mans röst. Carlo ryckte till, rösten hade kommit väldigt oväntat eftersom han hade trott att han hade varit själv inne i grottan. Sen kom en hostattack från skuggorna där mannen tydligen satt.

”Varför får jag inte röra yxan?” frågade Carlo som förstod att yxan var speciell eftersom ett slags guldigt sken blänkte över eggen, fram och tillbaka, som en klockas pendel.

”Därför att det har inte du med att göra”, snäste mannen.

”Hur länge har du varit här?” frågade Carlo.

”Angår dig inte”, fräste mannen och Carlo såg att det rörde sig i skuggarna. Strax trädde en gammal man ut ifrån skuggorna. Han såg ut att vara väldigt gammal. Han hade lite vitt skägg, hans hår hängde på axlarna och hade samma färg som skägget. En slags vit-gråsilvrig färg.

Han hade en sliten skinnväst med en tröja av linne under. Hans byxor var slitna och bestod också av skinn. Skorna var kraftiga och antagligen för stora, de var av läder.

Mannen var mycket mager och såg ut att inte ha ätit något på flera dagar. Han hade många rynkor som ett sorts bevis på sin ålderdom och visdom.

”Oj”, sa Carlo. Han var helt paff, hur kunde den här gamla mannen ha klarat sig undan djuren och klarat av att inte äta någonting, och ända verka frisk som en nötkärna.

”Vad menar du med `oj´ har du aldrig sett en gammal man, ungdomar har verkligen ingen respekt för de äldre längre”, sa mannen vresigt.

”Förlåt så mycket herrn, vill ni ha något att äta?” frågade Carlo och drog fram menyn ur innerfickan på den röda väst han hade tagit på sig (släden hade han varit tvungen att lämna, när han skulle ta sig in i skogen). Hans väst hade som tur var inte blivit för uppriven.

”Vad väntar du på? Jag ska bara be kyparen att komma”, sa mannen sarkastiskt.

”Du behöver väl inte vara så sur? Vad har jag någonsin gjort dig?” frågade Carlo.

”Så blir det när man inte har ätit på tre dagar”, sa mannen.

”Nu ska du i alla fall få mat i utbyte mot att du svarar på alla mina frågor”, sa Carlo samtidigt som han gick fram mot mannen. Det ekade när han gick över golvet.

Först tittade mannen tveksamt på Carlo för att se om det var det värt att berätta sina hemligheter för Carlo.

”Okej, kör till då”, sa mannen och gick fram till Carlo för att se vad han hade att bjuda på. Hungern hade tydligen vägt tyngre än misstänksamheten noterade Carlo.

”Nå, vad vill du äta?” frågade Carlo.

”Ja, inte papper”, sa mannen. ”Jag tar väl kött och potatis med vatten, den där källan har inte särskilt gott vatten ska du veta.”

”Okej”, sa Carlo. Han ropade ut namnet på rätten två gånger så att han skulle få samma maträtt.

Den gammla mannen var helt mållös. Han hade aldrig sett mat komma upp ur tomma intet. Maten hade tyvärr hamnat på golvet eftersom det inte fanns några tallrikar, men det fick gå ändå.

”Om jag hade haft en sådan där sak hade jag sluppit svälta i tre dagar”, sa mannen. Sen började han äta.

”Glöm inte bort vår överenskommelse”, sa Carlo varnande.

”Nej, de ska jag inte göra”, sa manen med munnen full av mat så att orden lät konstiga.

När han var klar tittade han upp på Carlo.

”Nå, vad är det du vill veta?” frågade han.”

”Vad gör du här?” frågade Carlo med detsamma.

”Samma sak som du, gömmer mig för djuren”, sa mannen och ryckte på axlarna som om det var självklart. Vilket det också var.

”Jag menar varför är du i skogen?” frågade Carlo.

”Därför att jag är en tiggare, och alla tiggare har blivit förvisade till den här `förtjusande´ skogen”, sa mannen med en extra betoning på ordet `förtjusande´ som tecken på att skogen inte var ett dugg förtjusande.

”Vad heter du?” frågade Carlo.

”Isak”, sa mannen.

”Men varför fick jag inte röra yxan?” frågade Carlo.

”Därför att om du inte är speciellt utvald så brinner du upp”, sa Isak enkelt.

”Vadå speciell?” frågade Carlo.

”Har du hört talas om asagudarna?” frågade Isak.

”Ja, vem har inte gjort det”, sa Carlo.

”Då känner du också till Tors hammare”, sa Isak.

Carlo nickade som tecken på att Isak kunde fortsätta.

”Men det som du inte vet är att Tor också hade en tvillingbror, som avundades både Tor som fick äran och hans hammare.”

”Nu ljuger du”, sa Carlo tvivlande.

”Nej, jag svär, faktum är att dem var tvåäggstvillingar, så det var ingen som kunde räkna ut att dem var tvillingar”, sa Isak och höll händerna ovanför huvudet som ett tecken på att han inte ljög.

”Ja, vad har det med en yxa att göra? Tor hade ju en hammare”, sa Carlo.

”Men det hade inte brodern som hette Loke”, sa Isak.

”Men Loke var ju inte bror med Tor heller, de var bara ovänner”, sa Carlo.

”Ska du någonsin låta mig prata klart?” frågade Isak och höjde på ögonbrynen.

”Ja, ja, berätta vidare då”, sa Carlo lite skamset.

”Jo, Loke gjorde, som du vet en massa elaka saker, men förutom det, så gick han till svartalferna och bad dem om att göra en yxa som dödade alla som tog i den utom Loke själv och den utvalde”, sa Isak.

”Vad ska den `utvalde´ kunna göra då?” frågade Carlo och skrattade lite skämtsamt eftersom det Isak just hade berättat lät som någon gammal saga man berättar på kvällen när man sitter runt en brasa och myser.

”Ja, man kan använda yxan till att skära genom vad som helst och man kan lura någon att hålla i yxan så att denne brinner upp”, sa Isak och ryckte på axlarna som om det fanns så mycket att säga att han inte kunde säga allting.

”Vad mer kan han göra?” frågade Carlo.

”Man kan med lite övning använda yxan som ett trollstav, alltså att man kan använda den till att trolla med”, sa Isak. ”Räcker det?”

”Ja”, sa Carlo och tittade längtansfullt på yxan. Han önskade att han hade varit den utvalde, för att då hade han kunnat imponera på Himla.

Han önskade att de aldrig hade bråkat.

”Jag ser att du väldigt gärna skulle kunna använda yxan, eller har jag fel?” frågade Isak.

”Ja, men jag tror inte att jag kan vara den enda som vill ha den”, sa Carlo.

”Nej det är klart”, sa Isak. ”

Men rätta mig om jag har fel, jag tror att det inte är det yxan kan göra som gör att du vill ha den.”

Carlo vände sig förvånat om och tittade på Isak.

”Hur visste du det?” frågade han.

”Låt mig gissa”, sa Isak utan att ta någon notis om Carlos fråga. ”Du vill imponera på någon.”

”Ja”, sa Carlo storögt.

”Vem är det?” frågade Isak som hade blivit lite nyfiken.

”Det är en flicka, som jag har bråkat med”, sa Carlo.

”Varför säger du inte bara förlåt?” frågade Isak.

”Äh, du fattar ändå inget, du är bara en gammal gubbe som har haft otrolig tur som har hittat den här yxan”, sa Carlo argt eftersom han helt enkelt varit för upptagen med att vara arg på Himla för att tänka på att han hade kunnat säga förlåt.

”Jo du, jag har haft samma problem och tack vare det så har jag aldrig gift mig”, sa Isak och plötsligt såg hans gamla ögon så sorgsna ut.

Carlo insåg nu att Isak hade rätt. Han kunde mycket väl ha sagt förlåt, men han hade varit för långsint.

”Om jag ändå hade sagt förlåt, då hade jag inte behövt springa efter henne”, sa Carlo.

”Nå, vad var det som var så fel att du inte ens kunde säga förlåt?” frågade Isak.

”Jo, men det var om en som hade uppfostrat mig, den här flickan trodde att den där som hade uppfostrat mig var besatt, och då blev jag sur för att hon sa så och hon blev arg för att jag inte lyssnade på henne, och då stack hon och då efter ett tag insåg jag att hon hade rätt, så då blev jag tvungen att följa efter henne och då träffa jag på en pyssling som sa att hon hade gått åt det här hållet”, sa Carlo snabbt. Han hade ingen lust att berätta hela sanningen för den här mannen.

”Jaha”, sa Isak lite undrade. ”Men så är det med ung kärlek.”

”Vadå kärlek? Vi är bara vänner”, sa Carlo som blev lite sur.

”Nej, jag tror inte att du hade följt efter henne om du inte älskade henne och ville skydda henne från sin egen envishet”, sa Isak förståndigt som om han var en kärleksexpert. Carlo som kände att han kunde lita på Isak ryckte på axlarna.

”Ja, ja, jag erkänner”, sa Carlo och tittade ner i golvet samtidigt som han rodnade. ”Hon är faktiskt väldigt söt och snäll och rar och jag önskar att vi aldrig hade bråkat, för då hade jag varit hos henne nu.” Han kände sig hopplös, ledsen och övergiven.

”Jag förstår hur det känns”, sa Isak medlidande.

”Nej, det gör du inte”, sa Carlo trotsigt.

”Jo, jag har själv varit med om misslyckade kärleksaffärer”, sa Isak.

”Men det här är ingen misslyckad kärleksaffär.”

”Men tänk efter lite nu var du är, hur du har hamnat här och varför, och då inser du att det är en misslyckad kärleksaffär”, sa Isak.

Och nu när Carlo tänkte efter insåg han att Isak hade rätt.

”Går det att ordna?” frågade Carlo.

”Det bror på, i vissa sammanhang går det och i andra inte, i ditt fall vet jag faktiskt inte”, sa Isak.

Carlo tittade återigen längtansfullt på yxan.

”Tänk hur många som skulle kunna offra allt för yxan”, sa Carlo.

”Den heter Njord”, sa Isak.

”Men är inte det guden över hav och vind?” frågade Carlo tveksamt.

”Jo, men Loke lurade honom att ge yxan makten över hav och vind i utbyte mot att han aldrig skulle använda yxan och att han skulle döpa den efter honom”, sa Isak. ”Njord var för godtrogen och ärelysten för att lyssna på dem andra gudarnas varningar.”

”Jaha”, sa Carlo.

”Men nu måste jag få fråga dig en sak”, sa Isak.

”Javisst”, sa Carlo.

”Vad heter du?” frågade Isak.

”Jag heter Carlo”, sa Carlo som var förvånad över att Isak hade frågat denna enkla fråga.

”Carlo…”, sa Isak prövande som om han smakade på orden och dess uttal.

”Jag är faktiskt döpt efter min döda foster pappa”, sa Carlo.

Plötsligt så skakade taket till. Det rullade ner småstenar från de små hålen i grottan där alla småstenar hade legat.

”Vad är det som händer?” frågade Isak medan han höll upp händerna ovanför huvudet.

”Jag tror att det är så att den där hjorten som jagade in mig hit har tagit sig upp på berget och nu stampar så hårt han kan”, sa Carlo bekymrat. Han tittade upp och han precis hoppa undan som ett stort stenblock föll ner precis där han hade suttit.

”Om han fortsätter så här kommer taket att falla ihop över oss och då är det ute med oss”, sa Isak och ställde sig upp.

Då insåg Carlo att om de tog sig ut samma väg som de kom in, så skulle dem ha en chans att klara sig. Han berättade om sin plan för Isak.

”Det kan fungera”, sa Isak. ”Men då måste hjorten vara riktigt koncentrerad på att stampa sönder taket till den här grottan.”

Isak tyckte att det var en bra ide.

”Gå du först”, sa Isak.

”Okej”, sa Carlo.

Han började ta sig fram i den lilla gång som fanns. Taket skakade också lite här och småsten träffade ideligen Carlo och Isak i huvudet, men Carlo var bara glad att det var småstenar det handlade om.

När han var ute såg han att hjorten hade så fullt upp med taket att den inte la märke till att Carlo och Isak smet iväg.

De sprang så tyst och fort de kunde. De hoppade över gamla rustningar och murkna träd som hade vällts.

När de väl var utanför skogen kunde de pusta ut.

Isak sjönk utmattad ner på marken.

”Så där fort har inte jag sprungit på tio år”, sa Isak.

Carlo nickade förstående, en gammal man ska inte springa så fort.

Efter ett tags vila gav de sig av.

 

Men lång där inne i grottan rörde sig något. Njord rörde på sig, den lyfte någon meter i luften och sen flög den efter Carlo och Isak.

 

Samtidigt hade Carlo och Isak kommit fram till en bäck och de drack ur det kalla vattnet. De kunde mycket väl ha tagit vatten från menyn, men det var mycket godare med färskt vatten.

När kvällen var kommen, hade Carlo och Isak hittat en fin glänta som de kunde lägga sig och sova i.

Men hur Carlo än försökte kunde han inte somna. Så han steg upp för attrsöka trötta ut sig själv genom att gå på en liten promenad.

Men när han vände sig om såg han någonting som sken i skogen. När han gick närmare såg han att det var Njord.

”Hur kom du hit?” frågade Carlo för sig själv så tyst som han kunde.

Njord flög närmare. Carlo räckte fram handen mot Njord. Men i sista sekund kom han på att han kunde brinna upp om han inte var den utvalde vilket oddsen för var väldigt små.

Han drog tillbaka handen.

Han tittade misstänksamt på Njord, som om Njord ville bränna upp honom med flit.

Plötsligt vaknade Isak.

”Vad håller du på med? Är du helt från vettet? Har du inte fattat någonting?” skrek Isak.

”Förlåt, men…”, började Carlo men innan han hann fortsätta hade Isak börjat prata.

”Jag pratar inte med dig Carlo, utan med Njord”, sa Isak och viftade med handen i en gest som sa: ”Schas, håll dig utanför det här.”

”Men det går ju inte”, sa Carlo.

”Jo, i vissa fall”, sa Isak. Sen vände han sig återigen mot Njord och satte igång med att skrika och gorma samt svära en hel rada svordomar.

När han var klar vände han sig om mot Carlo.

”Du då, vad tänkte du? Att du skulle testa röra yxan för att se om du var den utvalde”, sa Isak argt. ”Du kunde ju ha brunnit upp för helvete.”

”Men Njord dök bara upp och då trodde jag att den hade följt efter mig”, sa Carlo.

”Men det gjorde den inte, den följde efter mig, fast jag hade lämnat kvar den i grottan för att bli av med den”, sa Isak.

”Varför?” frågade Carlo.

”Därför att jag är den utvalde”, sa Isak bistert och vände sig om och tittade ömt på Njord.

Carlo var helt stum av förvåning.

Var den här gamlingen den utvalde?


13:03

Han märkte inte ens att allt blev suddigt. Han tänkte inte på att den fasansfulla scenen framför honom suddades ut. Han kände inte att han höll i asken så hårt att kanterna borrade in sig i hans hud. Han hörde inte ljudet av sirenerna eller människornas förskräckta mumlanden

Han kunde bara höra sig själv tänka.

Om inte Han hade ringt och ändrat tiden.

Om inte Hon hade svarat i telefonen.

Om inte Han hade bestämt sig för att fråga Henne just idag.


Telefonen ringde för andra gången den morgonen. En snabb blick på väckarklockan: 06:43. Det fanns bara en person som skulle få för sig att ringa innan klockan åtta. Hon suckade djupt och sträckte sig efter telefonen.

"Hallå?"

"Godmorgon älskling, förlåt om jag väckte dig."

"Mm.."

"Kan vi ses utanför min gamla lägenhet runt ett?"

"Var det därför du ringde?"

Tystnad.

"Ja."

"Vi ses."

Hon la på telefonen. Vem ringer kvart i sju för att bestämma en träff? Bara Han. Bara Han som Hon inte kan ignorera.


Hans frukostmöte med chefen hade gått precis som planerat. Han hade fått igenom alla sina förslag och fått en liten löneförhöjning. Tanken på träffen med Henne gjorde dagen tusen gånger bättre. Hon var Hans och Han var Hennes. Det var som det skulle vara och som det skulle förbli. Det tänkte Han se till.

Han drog på sig jackan när klockan började närma sig ett och stoppade ner den lilla asken i fickan. Hans hjärta slog två extra slag när hans finger snuddade asken i fickan.

Han satte nyckeln i låset, startade bilen, satte på radion.

"En olycka i korsningen mellan..."

Bytte kanal.

"En ung kvinna blev idag en av de många som blivit träffade av en istapp i huvudet, detta skedde tunt tolvslaget nära..."

Stängde av radion. Den sänder endast olyckliga nyheter. Ingen vill höra en nyhet om den inte innehåller tragedi. Vad är poängen med att rapportera något om det inte är något hemskt?

Han drog ett djupt andetag. Snart skulle han få säga det han velat säga sen dagen Han träffade Henne.

Fem i ett.

Han parkerade bilen ett kvarter bort och skyndade sig bort mot den gamla lägenheten. Han höll asken i ett fast grepp och kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Snart.

När han svängde runt hörnet var han tvungen att stanna upp för att kunna ta in scenen han nu stod inför. En ambulans. Människor samlade i en ring runt något han inte kunde se. Röd snö. Han försökte se över folkmassan för att se vad som hade hänt, men det var omöjligt. Istället vände han sig om och började speja efter Henne.

13.03.

Hon var nog bara sen. Men det kunde inte stämma. Hon var aldrig sen, Hon hade aldrig varit det. Han var den som alltid kom försent.

Då stod hon nog någonstans i folkmassan och försökte få en bättre syn på vad det nu än var alla ville se.

Han trängde sig fram genom folkmassan. Stötte emot folk. Fick arga blickar och irriterade muttranden efter sig. Ju längre fram han kom desto mer började han känna ett oförklarligt obehag. Han ville inte längre fram. Han ville inte se vad som hänt. Men Han kunde heller inte hejda sig själv. Hans hjärta slog så hårt att det snart skulle hoppa ut ur hans bröst.

Någon knuffade till honom så att han plötsligt stod längst fram. Gul tejp avskärmade honom från Henne.

Han kunde inte förmå sig själv att göra något annat än att stå och titta på Hennes bleka hy och tomt stirrande ögon.

Asken i fickan brände hans fingrar. Brände som en evig påminnelse om vad Han nästan hade. Om vad Han förlorat. Hjärtat tycktes sakta ner, tycktes sluta slå överhuvudtaget.

Om inte Han hade ringt och ändrat tiden.

Om inte Hon hade svarat i telefonen.

Om inte Han hade bestämt sig för att fråga Henne just idag.

Alla de små avgörande händelserna som Han aldrig skulle ha tänkt på annars, tog Henne ifrån Honom.


RSS 2.0