Jag kunde känna att han tittade på mig. Kanske ville han att jag skulle känna hans blick, så att jag skulle möta den. Ja, det tänkte jag i alla fall inte göra. Jag kunde nästan känna frustrationen som han utstrålade. Varför reagerar hon inte?

Det var lika bra att han fick tråna efter mig. För det fanns inte en chans i världen att någon som han skulle kunna få mig. Jag hade mer värdighet än så. Eller hade jag? Jag kom på mig själv med att tänka på hans blick, hans ansikte, den lite sneda näsan och det alltid lika rufsiga håret. Det var svårt att inte bara vända sig om och le ett strålande leende. Jag var nästan på väg att göra det också.

Nej.

Nej, det skulle jag inte. Han var inte värd mig. Och jag visste redan vad som skulle hända om jag lät mig övertalas. Han skulle bli glad, tröttna, slänga iväg mig, hitta en ny tjej och där skulle jag vara kvar: ensam och besegrad. Bara en i mängden.

Lärarens sista ord lyckades tränga igenom mina tankar.

"Då kan ni göra övning  15, 16, 19 och - om ni hinner - 22 tillsammans med er bänkkamrat."

Fan. Nu hade jag inget annat val än att prata med honom, se rakt in i hans ögon. Jag vände mig långsamt mot honom, undvek ögonkontakt och tog fram boken. Parövningar. Aldrig hade jag hatat dem mer än då. Jag försökte att så koncentrerat som möjligt utföra uppgifterna utan att varken se honom rakt i ögonen eller skratta med honom. Det var jävligt svårt, tro mig. Det där skrattet. Det där skrattet var precis ett sånt som får en att vilja skratta med. Men det gjorde jag inte, det skulle ge helt fel signaler. Och förutom det var han ju inte ens rolig. Fast egentligen var han visst rolig. Väldigt rolig faktiskt. Men det var ännu en sak jag inte ville inse, eftersom att det skulle göra det ännu svårare att ta sig igenom lektionen utan att ge vika.

Han fick alltid som han ville, alltid den han ville och det störde mig. För i mitt fall var det precis tvärt om. Nog allt var det folk som hade haft intresse för mig, rätt många faktiskt. Men aldrig den person jag önskade att det skulle vara, och aldrig någon jag skulle kunna tänka mig att säga ja till. Egentligen var jag nog bara för kräsen för att inse att jag kanske borde ha hållt mig till dem där snälla killarna som jag aldrig skulle kunna se mig själv med och sluta låtsas som om det en dag skulle komma någon speciell. Kanske det inte finns någon speciell för vissa personer och kanske var det dags för mig att inse det och gå vidare.

"Då kan ni ta och stänga igen era böcker och ställa upp stolarna." Lärarens ord var som en befrielse. Han såg inte särskild glad ut över att lektionen var slut. Jag å andra sidan var på strålande humör. Jag hade klarat ännu en lektion och jag var som vanligt snabb på att lägga ner mina saker i väskan och smita ut ur klassrummet så fort jag kunde. Allt för att slippa vara i hans närhet alltför länge. Allt för att inte behöva riskera att ändra min åsikt.

Det var först när jag var vid foten av trappan till andra våningen som jag märkte att han var precis bakom mig. I den här situationen kunde jag antingen:

1. Vända mig om och fråga om han ville något och samtidigt riskera att inte kunna sluta prata med honom

2. Fortsätta gå och låtsas som jag inte märkt att han var där, vilket skulle vara lite svårt med tanke på att jag hade tittat rakt på honom.

3. Börja prata med någon annan och spela upptagen, även om han med största sannolikhet skulle hoppa in i samtalet.

Jag valde nummer 2. Pinsamt eller hur? Men det kanske var lika bra, kanske skulle han förstå att jag var ett hopplöst fall och att han borde gå vidare. Kanske skulle han bara komma på att jag inte var värd mödan. Jag höll kvar vid hoppet den idén gav mig fram tills jag kom fram till mitt skåp och fann att han hade följt efter mig. Underbart.

(ALLTSÅ SÖTA ELLER VAD??!!)