13:03

Han märkte inte ens att allt blev suddigt. Han tänkte inte på att den fasansfulla scenen framför honom suddades ut. Han kände inte att han höll i asken så hårt att kanterna borrade in sig i hans hud. Han hörde inte ljudet av sirenerna eller människornas förskräckta mumlanden

Han kunde bara höra sig själv tänka.

Om inte Han hade ringt och ändrat tiden.

Om inte Hon hade svarat i telefonen.

Om inte Han hade bestämt sig för att fråga Henne just idag.


Telefonen ringde för andra gången den morgonen. En snabb blick på väckarklockan: 06:43. Det fanns bara en person som skulle få för sig att ringa innan klockan åtta. Hon suckade djupt och sträckte sig efter telefonen.

"Hallå?"

"Godmorgon älskling, förlåt om jag väckte dig."

"Mm.."

"Kan vi ses utanför min gamla lägenhet runt ett?"

"Var det därför du ringde?"

Tystnad.

"Ja."

"Vi ses."

Hon la på telefonen. Vem ringer kvart i sju för att bestämma en träff? Bara Han. Bara Han som Hon inte kan ignorera.


Hans frukostmöte med chefen hade gått precis som planerat. Han hade fått igenom alla sina förslag och fått en liten löneförhöjning. Tanken på träffen med Henne gjorde dagen tusen gånger bättre. Hon var Hans och Han var Hennes. Det var som det skulle vara och som det skulle förbli. Det tänkte Han se till.

Han drog på sig jackan när klockan började närma sig ett och stoppade ner den lilla asken i fickan. Hans hjärta slog två extra slag när hans finger snuddade asken i fickan.

Han satte nyckeln i låset, startade bilen, satte på radion.

"En olycka i korsningen mellan..."

Bytte kanal.

"En ung kvinna blev idag en av de många som blivit träffade av en istapp i huvudet, detta skedde tunt tolvslaget nära..."

Stängde av radion. Den sänder endast olyckliga nyheter. Ingen vill höra en nyhet om den inte innehåller tragedi. Vad är poängen med att rapportera något om det inte är något hemskt?

Han drog ett djupt andetag. Snart skulle han få säga det han velat säga sen dagen Han träffade Henne.

Fem i ett.

Han parkerade bilen ett kvarter bort och skyndade sig bort mot den gamla lägenheten. Han höll asken i ett fast grepp och kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Snart.

När han svängde runt hörnet var han tvungen att stanna upp för att kunna ta in scenen han nu stod inför. En ambulans. Människor samlade i en ring runt något han inte kunde se. Röd snö. Han försökte se över folkmassan för att se vad som hade hänt, men det var omöjligt. Istället vände han sig om och började speja efter Henne.

13.03.

Hon var nog bara sen. Men det kunde inte stämma. Hon var aldrig sen, Hon hade aldrig varit det. Han var den som alltid kom försent.

Då stod hon nog någonstans i folkmassan och försökte få en bättre syn på vad det nu än var alla ville se.

Han trängde sig fram genom folkmassan. Stötte emot folk. Fick arga blickar och irriterade muttranden efter sig. Ju längre fram han kom desto mer började han känna ett oförklarligt obehag. Han ville inte längre fram. Han ville inte se vad som hänt. Men Han kunde heller inte hejda sig själv. Hans hjärta slog så hårt att det snart skulle hoppa ut ur hans bröst.

Någon knuffade till honom så att han plötsligt stod längst fram. Gul tejp avskärmade honom från Henne.

Han kunde inte förmå sig själv att göra något annat än att stå och titta på Hennes bleka hy och tomt stirrande ögon.

Asken i fickan brände hans fingrar. Brände som en evig påminnelse om vad Han nästan hade. Om vad Han förlorat. Hjärtat tycktes sakta ner, tycktes sluta slå överhuvudtaget.

Om inte Han hade ringt och ändrat tiden.

Om inte Hon hade svarat i telefonen.

Om inte Han hade bestämt sig för att fråga Henne just idag.

Alla de små avgörande händelserna som Han aldrig skulle ha tänkt på annars, tog Henne ifrån Honom.


Kommentarer
Postat av: Oscar, han-som-får-nämnas-vid-namn

Riktigt bra skriven novell du bidrog med :D Det finns flera saker som är bra med novellen och jag vill påpeka någon av mina åsikter, att du skrev om ''honom'' och ''henne'' gjorde det så abstrakt och opersonligt att det blev mycket lättare att relatera till det eller på något slags sätt koppla det till en verklighet som kan vara skrämmande med tanke på scenen som utspelar sig i slutet på novellen. Beskrivningarna du gjorde känslorna som dom olika karaktärerna kändes klart och tydligt oavsett om det var i en dialog eller när något utspelade sig för huvudpersonen.

Jag kan fortsätta med att nämna saker som var bra med din novell och det skulle leda in mig på djupare tankar, man kan fördjupa sig hur lätt som helst i din novell , väldigt fångande var den också :D Good job :D !

2011-01-07 @ 18:38:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0