När jag loggade in på blogg.se nyss så insåg jag hur sällan jag brukar göra det och jag insåg också hur ofta jag brukade göra det för bara ett år och några månader sedan. Jag är inte en sån person som orkar analysera allt som händer för jaa..man blir så trött i huvudet av det, men när man inte har något för sig så kan man inte låta bli ibland.

Så jag satt där och tänkte: Hur kommer det sig att jag förut kunde uppdatera flera gånger per dag medan jag nu knappt loggar in på mitt konto för att se hur många läsare jag har.

Är det för att jag tycker att det är tråkigt? Njae, jag gillar ju att skriva.

Är det för att jag tycker att det är jobbigt? Delvis kanske, det tar sin lilla tid att få ihop ett inlägg och lägga upp bilder.

Men det bästa svaret fick jag när jag tänkte tillbaks på hur mitt liv såg ut då och nu, hur jag mådde för mer än ett år sedan och nu.

För över ett år sedan var jag ensam. Jag trivdes inte i min klass/skola. Jag satte väldigt höga krav på mig själv. Jag var jämt stressad. Jag hade ingen att prata med. Jag var kort sagt inte särskilt lycklig alls.

Nu har jag en underbar pojkvän som gör så att jag aldrig känner mig ensam, inte ens när vi är tusentals mil ifrån varandra. Jag går i en klass och skola som får mig att känna mig trygg och omtyckt. Jag menar inte att alla elever älskar mig, långt ifrån. Men jag är inte längre rädd för att gå in i klassrummet och se att ingen vill sätta sig bredvid mig. För i den klassen jag går i nu tar alla hand om varandra (låter klyschigt, jag vet). Jag sätter fortfarande höga krav på mig själv, men jag går inte under av pressen eftersom att jag har Patrik som hjälper mig att lugna ner mig. Jag pratar mycket mer med både mina närmsta vänner och andra, eftersom att jag blivit säkrare i mig själv.

Så nu när mitt liv är nästan perfekt, borde inte jag vela dela med mig av det till alla? Ständigt blogga? Visa upp min lycka? Jo, visst gör jag det ibland. Men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre om hur några läsare ser på mitt liv eftersom att jag vet att jag är lycklig, lyckligare än dem flesta.

Så min slutsats är att jag på något sätt tror att människor som är lyckliga, som mår bra, inte behöver blogga. För en blogg är ju lite till för att skriva av sig de där jobbiga känslorna, för att få uppmärksamhet som i sin tur kan höja humöret, för att få den uppskattning som ens omgivning inte ger en.

Jag säger inte att alla som bloggar är olyckliga och hatar sitt liv. Jag säger bara att jag tror att generellt sett har inte en lycklig människa samma behov av att blogga och få uppmärksamhet osv. som någon som inte är det.

Och det är just därför som jag för tillfället har bestämt mig för att sluta blogga här. För jag har inte det där behovet av en blogg som jag hade för 14-15 månader sedan. Jag tänker dock inte ta bort den här bloggen och jag kommer säkert skriva något inlägg då och då när jag kanske inte känner mig på topp eller helt enkelt känner att jag behöver lite uppmärksamhet. Även om det bara är från en enda läsare.

PUSS ♥