Är det bara jag som hela tiden känner att jag låter chanserna flyga förbi?
Jag har haft många chanser, men varje gång har jag inte lagt märke till dem förrän det redan är för sent.
Det där ögonblicket. När man kan säga ja. Eller tacka, le och säga nej.
Hur kommer det sig att jag alltid säger nej? Eller kanske?
Kanske är samma sak som nej. Ni kan argumentera på den punkten hur mycket ni vill.
Men när det kommer till den punkt då ni själva har ett val och säger kanske. Då är chansen förbi.
Tro mig, det har hänt mig många gånger.
Och varje gång det händer tänker jag "nästa gång så tar du chansen yasmin, tveka inte, bara gör det."
Men nu får det räcka med det där.
Jag är så trött på att se någon annan ta chansen jag hade och lyckas. Och tänka "det där kunde ha varit jag".
Varför väljer alltid jag fel väg?
Varför släpper jag taget, när jag mer än någonsin borde ha hållt kvar?
Jag vill så gärna ta chansen.
Men för det mesta så glömmer jag bort att det är ett sånt där ögonblick tills det redan är förbi.
Men någon gång måste väl något gå rätt.
Till och med för mig.



Let It Go - Blue October

Klockrenare låt får man leta efter.