Igår var det exakt tre år sen den dagen du dog. Det var samma dag som du rev upp ett sår inombords och som aldrig kommer att läka. Jag avskyr verkligen när folk säger "Tiden läker alla sår", för det är inte sant! Man skulle kunna tro att jag var mindre ledsen eller nåt, men bara för att jag inte gråter på utsidan och inte skriker och inte stannar hemma från skolan och inte slår på saker för att få ut sorgen, ilskan och smärtan, bara för det betyder inte det att den har försvunnit! 
Smärtan och sorgen har kanske inte blivit värre och på många sätt har det blivit bättre. Det har inte på långa vägar minskat, men jag har lärt mig att hantera det, att tänka på allt vi hade, allt jag fick...men jag är självisk och därför räcker inte det. Därför att även om du gett mig miljoner leenden så vill jag fortfarande ha en miljon leenden till. Därför att jag älskar dig och när man älskar någon så existerar inte ordet "lagom". Det finns bara inte. Orden "nu får det vara nog" och "Nej, nu räcker det" finns inte heller. Punkt slut.

Jag svär, den där dagen var den värsta i hela mitt liv! Först chocken, leendet som långsamt tonades bort från mina läppar...skämtet jag nyss skrattat åt var borglömt. Sedan känslan av ett hårt slag i magen och som om någon slagit bort mina ben under mig trots att jag satt ner...som om all mark under mig försvunnit och jag bara föll ner, ner, ner och det fanns ingen botten. Sen hur jag plötsligt kom tillbaka till verkligheten. Det var då jag kände det. Smärtan så stor och stark att den hotade att stänga ner alla mina andra sinnen. Och sen tårarna...de ljudlösa tårarna som sa mer än något jag kunnat skrika ut. 
Jag måste ha gråtit två dygn i sträck. Inte en chans att jag skulle kunna gå till skolan på måndagen. Jag skulle suttit och gråtit på lektionerna och jag skulle inte ha gjort det för att å uppmärksamhet. Nej. Det skulle inte ha vart något jag skulle kunna styra...dem skulle bara rinna och rinna. Det var exakt vad dem gjorde. I två dygn.
Jag skulle aldrig vela uppleva dem där dagarna igen...inte för alla pengar i världen. Det är inte värt det. Inte en chans. Ni kanske tror att ni förstår, men endast om ni har förlorat någon av era föräldrar och som ni veeerkligen hade jättebra kontakt med och veeerkligen stod är nära. En förälder som verkligen gjorde allt för er. Först då kan ni förstå.

Bara de som känner mig vet vem jag pratar om. Ni andra får ha era egna spektulationer. Jag bryr mig faktiskt inte och jag förväntar mig inte att ni ska bry er. Detta är trots allt min blogg, en plats där jag kan skriva av mig  när känslorna inte får plats i kroppen.

Jagäslskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig

Ord räcker inte till. Tro mig...jag försökte nyss :/