Det är konstigt hur en människa ena stunden kan vara så glad och i nästa försvinna i självömkan och sorg.
Hur man kan sitta och njuta åt solens sista strålar, blunda och öppna ögonen och plötsligt befinna sig i mörker.
Varför blir det så? 
                        
Gjädje.
           Sorg.   
                   Sorg.
                           Glädje. Sorg. Sorg. Glädje. Sorg. Glädje. Glädje.

Livet är obarmhärtigt, grymt, orättvist, kul, sockersött. Livet är många saker men hur man än vänder och vrider på det kan man inte hitta någon rätsida på det. Det finns inget mål. Det finns bara ett brant stup någon gång på vägen och om det är meningen att man ska hinna hoppa över det så gör man det. Eller inte. 
Och man tänker så mycket. Tänkertänkertänkertänker. Försöker förstå meningen med allt. Det finns ingen.
Det bara är.
                 Livet bara är.
                                     Jag bara är.