”Försvinn”, fräste Freddie plötsligt. Han tittade åt mitt håll och jag vände mig förvirrat om för att se vem han pratade med. Det var först efter att jag insåg att den enda person han kunde ha tilltalat var jag själv.
”Va?” frågade jag och tittade förbryllad på honom.
”Du hörde mig”, svarade Freddie. Från att ha sett vänlig ut, såg han nu rent fientlig ut. Emma tittade på Freddie och mig med uppspärrade ögon.
”Men varför… vad har jag gjort?” fick jag fram till slut.
”Det är inte vad du har gjort, det är vad du tror på.” Allt blev bara konstigare och konstigare, jag förstod inte Freddies plösliga utbrott. Kanske var han lika knäpp som hans farbror tycktes vara.
”Vadå tror på? Jag är ateist, jag har ingen tro”, sa jag lugnt och sakta i ett försök att lugna ner Freddie som hade ställt sig upp och stirrade på mig. Nu började min förvåning övergå i ilska; han hade inget skäl att stå och förolämpa mig, även om jag hade haft en tro så var det ett oacceptabelt beteende att döma mig efter det.
Freddie suckade högt åt mitt tydligen korkade svar. Istället för att förklara pekade han på broschen.




vad tycks?