Jaha, då har man sett Marley&Me och gråtit floder. Det är inte det faktum att Marley dör i slutet (lessen att jag förstörde slutet för er som nt har sett filmen än), utan det är det att jag är så rädd för den dag då min älskade lilla Quattro kommer att dö. En del av mig kommer att dö med honom. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta som ingen hund någonsin kan ta ifrån honom. Never. Ever.  Jag kommer aldrig vara mig själv efter hans död, jag bara vet det.
Gud, jag älskar honom så himla mycket *gråter*! Jag vet att jag antagligen inte kommer att göra det, men just nu känns det som att jag kommer att ta självmord när han dör. Han är verkligen min bästa vän. Ingen i hela världen förstår mig bättre än honom och det är det bästa! Han vet allt om mig men han dömer inte. Ok, jag vet: han är ju en hund, men för mig är han så mkt mer. Det går inte ens att förklara hur jag känner för honom. Om inte han kan sova, kan inte jag sova. Ni som har barn eller är ägare till en eller flera hundar som ni älskar, vet hur jag känner.
 
Han är snäll, lojal, rolig, knasig, busig och lydig på samma gång, gullig....jaaa.....allt. När jag gråter eller bara är lessen så sätter han sig bredvid mig och bara finns där. Eller så lägger han sig i mitt knä som för att säga : jag vet, jag vet, det gör ont, men det kommer att gå över...jag finns här för dig. 
Efter detta sentimentala inlägg ska jag gå och lägga mig. Men först måste jag gå och krama min älskling en gång till och upprepa hur mycket jag älskar honom. Även om det är i princip omöjligt...

                                            Godnatt allihopa!
Och kom ihåg: uppskatta det ni har så länge ni har det. För en dag finns det inte där och då kommer ni inse hur mkt det betydde för dig. 
Människor har en tendens att glömma bort vad de har och komma ihåg det för sent :(((