4

En sak som många gör fel när de skriver är att de använder för mycket adjektiv i dialoger. Tiill exempel:

"Jag tänker inte gå dit!" utropade Hanna argt.
"Det ska du visst", svarade Linnea lugnt.
"Nej", fräste Hanna envist.
"Jo, du vet mycket väl att du måste", nästan viskade Linnea. Hennes blick var sänkt mot golvet. När hon tittade upp blängde hon på Hanna.
"Om du inte går vet du vad som kommer att hända...", hotade hon.
"Ja och jag bryr mig inte", avbröt Hanna.

Fattar ni grejen? Det blir för beskrivande på vilket sätt personer säger något. Om man inte har urusel fantasi så är det ganska enkelt att förstå hur en person reagerar beroende på situationen. Personligen tycker jag att det är så skönt när det bara står "sa han/hon". Ta samma exempel men ta bort lite adjektiv.

"Jag tänker inte gå dit!" utropade Hanna. Hennes ögon sköt blixtar.
"Det ska du visst", svarade Linnea.
"Nej", sa Hanna och la armarna i kors.
"Jo du vet att du måste", sa Linnea, med blicken mot golvet. "Om du inte går vet du vad som kommer att hända.." Det gick inte att missta sig på allvaret i hennes hot.
"Ja och jag bryr mig inte", sa Hanna.

Märker ni skillnaden? Erkänn att det var lättare att läsa den andra versionen än den första. För trots att jag drog ner på adjektiven så gick det ändå att få fram känslor genom handlingar.
Så mitt tips till er är att inte använda för mycket adjektiv i dialoger. Och använd gärna handlingar för att beskriva saker, för samtidigt som läsaren får lite frihet att måla upp en bild av hur det är så för det boken framåt om någon gör något.
PUSS ♥

What goes around comes around

Det var en gång och Så levde de lyckliga i alla sina dagar är två meningar som jag älskar. Den sista vill jag väldigt gärna få använda för att beskriva mitt egna liv en dag.
Jag har många gånger skrivit historier med olyckliga slut, men jag märker att när jag läser böcker vill jag ha lyckliga, härliga, kärleksfyllda slut. Inget deprimerande. Så varför fortsätter jag och göra precis tvärtom?
Kanske för att det är det jag är bäst på. Att skriva om hur fel allt gick istället för om allt det fina. Ni förstår, det är lättare att skriva om mannen som förlorade allt än det är att skriva om han som hittade kärleken och hade ett underbart liv. För om jag skulle börja så, hur skulle jag då sluta? För allt gott varar väl inte för alltid? Alltså måste jag avrunda sista sidan med bilolyckan som tog ifrån honom hans älskade dotter. Eller om rånet på banken som tog ifrån honom alla hans pengar.
Jag är en realistisk person och visst är det väl vanligare att människan blir olycklig än att allt är perfekt? Eller så skriver jag bara mina känslor fast i andra situationer. För det är klart att jag har ett bra liv och det är säkert många som skulle vela ha det jag har. Men varför kan inte jag bara vara glad för det jag har? För att jag inte har det jag egentligen vill ha. Och så är det med alla människor. De personers liv jag ser på och önskar att jag kunde byta plats med, skulle kunna vara hur olyckliga som helst och det skulle jag inte kunna veta förrän jag är där själv.
Moralkakan i denna röra?
Var glad för din skull, var glad för andra, läs om lyckliga slut och skriv dina egna, älska ditt liv och älska dig själv, älska andra och ge som om du skulle få lika mycket tillbaka - för om du gör det så kommer det i slutändan att komma tillbaka även om det inte verkar så från början.

P.S. Skrivtipset i detta lilla livstips (?) var faktiskt att det är bra att öva sig på att skriva om lyckliga slut. Både för sin egen skull och även för att det är svårare D.S.




2

Idag har jag total sågat en författare. Feels good. Det där lät kanske lite konstigt för någon som inte följt efter mig hela dagen. Det var nämligen som så att vi (min klass that is) skulle skriva läsloggar för en bok vi läser, ni vet det där gamla vanliga. Hur som så var dagens logg miljöbeskrivningar. I vilket fall så hatar hatar hatar jag författare som beskriver alldeles för mycket. Som inte kan skriva en mening utan att använda minst 3 adjektiv.
Så detta lilla skrivtips tycker jag allt att ni ska ta till er.
Ge läsaren frihet. Låt läsaren föreställa sig en del saker. Okej om man måste säga att killen hade bruna ögon, men det innebär inte att man också måste beskriva hur han ser ut ner till minsta lilla fräkne.
PUSS ♥
P.S. Mer kommentarer?!

1

Det svåraste när man skriver - som jag själv har upplevt - är den där eviga längtan efter bekräftelse. Man vill alltid veta om det man skriver är bra, eller snarare bra nog. Särskilt när man håller på med ett längre projekt, som jag gör, är det svårt att inte fråga folk att läsa igenom manuset och säga vad dem tycker. Egentligen är inte det särskilt bra för det gör att det tar längre tid och då de flesta har olika åsikter så brukar det sluta med att man ändrar saker och ting stup i kvarten.
Så mitt tips är att inte låta någon läsa ditt manus förrän det är klart. Först då kan du be några läsa igenom det, säga vad dem tycker och rätta fel osv. Sedan är det bäst att bara lägga undan det i några veckor för att ta lite "avstånd" ifrån det och bli lite mer objektiv. Sedan kan man återigen gå igenom manuset och ändra det som man inte längre tycker är bra (tro mig, ens uppfattning kan ändras otroligt mycket på bara några få veckor).
Jag hoppas att någon tyckte att det jag just skrev var vettig eller till och med användbart. I annat fall så får jag ta och gratulera: du slösade nyss bort en eller två minuter av ditt liv.
PUSS ♥

RSS 2.0