Jag vill gärna säga att jag är en stark person. Allting är relativt såklart, men starkare än man skulle kunna tro. Jag har fått dra egna laster samtidigt som jag ställt upp för vänner som har haft det svårt utan att säga ett ord om mina egna problem. Vart där, trots att jag innerst inne undrat när någon ska finnas för mig. Det innebär såklart inte att jag har haft ett dåligt liv och varit olycklig. Det innebär bara att jag har varit ensam väldigt ofta. Om det är för att jag inte släppt in någon, eller för att folk har trott sig veta var de har mig, det vet jag faktiskt inte. Kanske lite både och.

Men jag har aldrig varit här, i den här situationen. För när det kommer till en människas hälsa, när det kommer till någon man älskar som inte mår bra...då är det så svårt att stå rak i ryggen och säga att allt kommer ordna sig.