Det blir inga bilder förrän imorgon. Då kommer baba hem från en impulsiv fjällresa.
Kom på idag att det är matteprov nästa vecka. Jippi.
Vad är grejen med att man alltid tycks känna att allt kommer att gå bra och att det är  lugnt förrän veckan innan?

Förresten så har jag tänkt rätt mycket på hur vi människor ofta tänker tillbaka på saker och ting och hela tiden önskar att vi hade kunnat få göra om det.
Om det går dåligt på ett prov så kan vi hålla på och tänka i evigheter på att "om jag hade fått göra det igen då hade det gått mycket bättre". Om vi pratar med någon vi är arga på kan vi önska hur mycket som helst att vi hade sagt något annat.
Vi tänker "fan att jag inte sa det, det skulle ha varit så klockrent".

Men varför blir vi aldrig nöjda med det vi gjort? Varför kan vi inte bara gå vidare och acceptera att det var så det gick, det var så vi sa, det är som det är och vara nöjda med det?
Men det kanske är positivt trots allt? Att vi alltid tänker på hur vi kan göra saker bättre, kanske i längden gör oss bättre?
Eller så drar det bara ner oss, så att vi aldrig blir nöjda med oss själva.

Vad tror ni? Är det positivt eller negativt?