Jag älskar er

Jag ska vara ärlig. Den senaste veckan har jag inte mått särskilt bra. Förutom att jag har varit sjuk fysisk har jag även haft det alla tonåringar för då och då. När humöret sjunker och inget tycks bra. Jag skulle inte kalla det depression, för det vore att gå för långt, men glad har jag inte varit. Av många olika anledningar.

Men det är vid såna tillfällen jag är så otroligt glad att jag har föräldrar som jag verkligen kan prata med. För på något sätt känns det som att i det här samhället går det inte att prata med sina föräldrar. Alltså på riktigt.
Jag kan inte påstå att jag berättar för min mor när jag gillar någon direkt. Det är kanske lite mer tjejsnack området.
Men så fort jag känner mig nere så vet jag att så fort jag pratat om det med mina föräldrar kommer det kännas hundra gånger bättre. För dem vet. Och jag känner mig lugnad och dem säger saker som verkligen får det där hoppet som tycktes spårlöst försvunnet komma tillbaka.

Och jag tycker att det är synd att inte alla gör så. För på något sätt har det stämplats som fånigt att prata med sina föräldrar. Man ska tydligen hålla det inne. Eller snacka med kompisarna. Men mina vänner kan aldrig få mig på fötter lika bra som mina föräldrar.
Aldrig.
För dem vet inte lika mycket. Och även om dem älskar mig så älskar dem mig inte lika mycket.

Tonåringar glömmer lätt bort hur mycket föräldrar kan göra och är villiga att göra för sina barn.

Detta inlägg är alltså helt enkelt ett tack till mina föräldrar som är dem bästa. Kalla mig löjlig eller vad ni vill jag vet själv att jag kan framstå som det. Men det är inte löjligt att visa hur mycket man älskar sina föräldrar och våga stå för det.
Inte alla kan prata med sina föräldrar heller. Och det gör mig ledsen för deras skull. För även om dem själva inte bryr sig, så vet jag att det är viktigt att kunna göra det. Hur mycket vi än tror att det inte behövs.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0