Jag har fått en uppenbarelse! Haha nejdå, men jag har bestämt mig för att sluta skriva vad jag gör om dagarna. Enda anledningen till att jag har gjort det hittils är för att jag ska kunna titta tillbaka när jag är äldre men jag har kommit fram till att jag inte bryr mig längre. Nu får ni istället ta del av mina tankar. Inget för privat. Kanske lite. Ibland. Beror på hur privat det är. Fast å andra sidan om något är privat så är det privat eller hur? Äh nu bara babblar jag bort mig som vanligt.

En annan sak jag insett är att jag faktiskt börjar gymnasiet i höst. Jag har skrivit om det förut, tjatat om det osv men det var inte förrän jag fick den slutgiltiga intagningen (idag) som jag insåg att det faktiskt händer. Haha jag gör det till värsta grejen. OMG JAG SKA BÖRJA PÅ GYMNASIET! PANIK! VAD SKA JAG GÖRA!!? Ne, så långt tänker jag inte gå.
Men ändå.
Man måste tänka på så mycket. Smälta det. Jag kommer inte träffa samma personer igen efter det här lovet. Visst, jag kan hålla kontakten, men det kommer antagligen inte hända. Egentligen vill jag inte. Jag orkar inte. Vill bara lägga det bakom mig och se framåt istället. Vad är poängen med att hålla kvar vid det förflutna. Jag tänker inte förneka mitt förflutna och försöka glömma, för det är trots allt jag gått igenom som gjort mig till den jag är idag. Jag låter fan som nån jävla dramaqueen..."efter allt jag gått igenom". Jag menar inte att allt varit värsta painigt och att min pappa varit alkolist eller nåt sånt. Det är positiva saker också. Men jag har haft det riktigt jobbigt ibland och vem har inte det? Komplex hit och dit, ensamhet, depression osv. Det hör till. Men jag vill inte hålla kvar vid det som jag kopplar dit. Jag kommer aldrig glömma, men lägga det i något arkiv i mitt minne.
I tryggt förvar.
Men de som jag verkligen älskar och som verkligen betytt mycket för mig kommer inte att ligga och samla damm. Det är de människorna som har vaskats fram ur den röra som en gång varit mitt liv och visat att dem bryr sig.
Nej fyfan vad långt detta inlägg blev, men jag behövde skriva av mig.

Kom på vad hemskt det skulle ha varit om mina föräldrar hade döpt mig till typ Ulrika eller Ulla-Britt eller nåt sånt. Typ: "Kom nu Ulla-britt vi ska äta nu!" Och sen ska man börja bli kallad för "Ulla" eller "Ullis"..usch. Fy farao. Förlåt om nån tar illa upp, men det är min personliga åsikt.
Haha, jag säger bara att ni som pallat läsa denna roman till inlägg har verkligen slösat tid seriöst. Eller alltså, jag skriver ju mina tankar och om ni nu läser min blogg är ni vill intresserade av dem eller nåt. Haha min blogg borde verkligen heta typ virrig.blogg.se ...