Igår sa jag att jag skulle ta kort på praon...ja det får bli imorgon. Varför? Jo därför att smarta yasmin glömde en liten detalj. När man ska ta kort kan det ju vara bra att ha sin kamera också ; ))

En riktigt bra sak med min prao är att det är tyst lugnt och skönt och att man får ta hur mycket gratis varm choklad, kaffe, capuschino man vill, när man vill och att jag får väldigt lätta arbeten som går att utföra samtidigt som jag lyssnar på musik via min älskade ipod <3<3 Bästa julklappen ever tror jag x)
När jag kom hem så satte jag givetvis igång med läxorna efter att jag surfat runt på nätet en halvtimme först :) Man har ju liiite läxor ialla fall. Har mest hållt på med spanskan och klagat på googles översättning av min blogg till spanska (för nöjes skull). Nu ska jag  plugga svenska BLÄ ... språkhistoria är ente roligt : ((

                                     byebye /yasmin



Eftersom att jag känner mig extra snäll idag så får ni ett litet utklipp från min roman/novell/vad det nu än är...here ya go : ))

Att ligga i sängen med mina dystra tankar kanske inte hade vart en sådan bra ide som jag trott från början. Kortet som skulle förfölja mig livet ut och som jag inte kunde slänga låg under kudden. Jag tänkte verkligen inte ta upp det, aldrig livet. Ändå så sträckte sig min hand efter kortet under kudden, som om jag inte hade kontroll över min kropp.Det var ett mycket fint kort. Men det finaste var flickan på kortet. Det gjorde nästan ont att titta på hennes vackra, nästan svarta hy och mörka, liksom glittrande ögon. Hennes förfinade drag såg väldigt vuxna ut, fast hon inte kunde vara mer än tretton år på kortet. Det var inte rättvist. Att trots att hon aldrig skulle, eller borde komma tillbaka, så var det precis vad hon gjorde. Natt efter natt, dröm efter dröm.
Vart jag än vände mig så förföljdes jag av minnet, av min inre begäran att slippa det övernaturligt vackra ansikte som jag ville ha. Hade velat ha. Eller ville. Jag var inte säker på mina egna känslor nu för tiden. Det var svårt att vara sig själv överhuvudtaget. Mina föräldrar skyllde på att det var någon slags tonårs depression eller chocktillstånd. Men hur kunde man vara så trög? Chocktillstånd? Depression? Jag höll ju på att dö inuti. Mitt inre blev ju uppätet av skuldkänslor och saknad och avund och gud-vet-vad. Trots allt det så överlevde jag, det gick faktiskt. Till och med nu när jag var ensam och inte delvis distraherad av allt runt omkring mig. En lätt knack på dörren fick mig att snabbt gömma kortet under kudden igen. Dörren öppnades på glänt.