Hej.

Idag kännerjag inte för att uppdatera vad jag gjort utan jag tänkte uppdatera hur jag mår och känner mig och vad jag vill (ärlighet varar alltid längst).

Jag känner mig ensam. Utlämnad. Uttråkad. Trött på vardagen. Jag vill leva livet, men jag vet att jag inte kan. Jag vill vara hel och hållet mig själv, men jag kan inte. Jag mår inte bra. Jag känner mig deppig pga allt och ingenting. Det krävs så lite nuförtiden för att fälla mig. Alla mina murar, mina starka hållbara murar har rasat samman och jag är bara ett vrak av det jag en gång var. Jag känner att allt jag stod för; stolthet och att våga säga vad man tycker har försvunnit. Jag är självklart inte blyg och i skolan så är jag som jag var. Men på något sätt är det skillnad på att vara och känna. Jag känner saknad och besvikelse. Alla är två jag är en. En ensam person mot alla lag. Jag har vänner som tror att dem känner mig, jag har vänner som jag låter tro att dem känner mig och så har jag vänner som känner mig inte har någon aning om hur jag känner nu.
Dem tror att jag är lycklig,men vad får jag egentligen utav livet? Det enda jag gör är att plugga och tar ansvar hit och ansvar dit. Varför kan inte jag få vara som alla normala tonåringar och få vara ansvarslös? Göra något korkad då och då? Jag vill leva mitt liv, men allting går emot mig. Allt jag hör och ser som alla gör och som jag vet at jag inte kommer att få göra på lång tid tär på mig, drar ner mig.

Förlåt för detta deppinlägg, men jag måste få skriva av mig. Hopplösheten omger mig och det enda jag kan göra är att försvinna in i bokstävernas värld...raka motsattsen till vad jag borde göra.